Skapande

Idag är ingen vanlig dag, idag är Wilmas födelse dag! Hipp, hipp, hurra!

Idag fyller min systerdotter Wilma två år! Tiden går verkligen jättefort när man tänker efter. Nyss var hon nyfödd och hade de smalaste små ben jag sett på en bäbis och nu är en hon en galen tvååring som lätt ger sin storebror stryk när det blir bråk!

Wilma gillar att bära runt på saker och framförallt på väskor och påsar. Så när jag hälsade på Hanna för att se Dolly Parton och hänga i huvudstaden passade vi även på att sy lite. Sanningen var den att det regnade rätt mycket av tiden så vi spenderade mycket tid på altanen och pysslade. Då sydde jag denna väska som först startade som någon tanke på att göra något i lappteknik men sedan inte blev så mycket lappar. Förutom insidan som består av några större lappar som redan var ihopsydda när jag hittade tyget i Hannas lådor. Väskan är fodrad för att bli stabilare och så har den en axelrem som jag hoppas ska passa till ett barn. Stängningen blev kardborre eftersom jag inte gillar knappar så mycket. Jag har en hmm… låt säga fobi, mot knappburkar så mitt lager är väldigt begränsat. Däremot har jag alltid mycket kardborreband hemma! För att tyget och fodret ska hålla ihop har jag sytt lite sömmar efter mönstret i tyget, vilket jag själv blev väldigt nöjd med. Jag kom till och med ihåg att sy fast en lapp med mitt namn på, så att det inte uppstår något tvivel om vem som gjort väskan.

Min syster har sagt nej till leksaker i present då det finns tillräckligt av dem, så därför känns det bra att kunna ge något jag gjort själv och som jag hoppas ska passa Wilma, då just väskor är något hon i alla fall brukar tycka om! Nästa år kan hon räkna med att det blir böcker i present… det ska bli min stående present till syskonbarnen, det är viktigt att de blir läsande individer tycker jag. Linus älskar redan böcker, så det gäller bara att underhålla det intresset med nya och bra böcker så kanske det håller i sig. Det blir nog något till paket också utöver väskan tror jag allt.

Tidigare i sommar när jag fyllde år fick jag en kommod i present av syrran som hon ropade in på auktion till mig. Jag har inte riktigt brytt mig om att göra något med den sedan hon ropade in den till mig, den blev helt enkelt stående i garaget hos mina föräldrar. Till min fars förtret, ska tilläggas. Jag har känt pressen att få bort den därifrån så i helgen som gick passade jag på att skura upp den och att limma ihop locket, i alla fall delvis. Det är en spricka i locket, men jag vill inte göra något åt den, för risken är att jag förstör mer än jag fixar till har jag konstaterat. För större delen av skivan sitter fortfarande fast, men en gammal möbel behöver inte vara perfekt i mina ögon.

En kommod har alltid funnits först hos mormor och morfar och nu hos mina föräldrar, den har aldrig lämnat huset, utan huset har bara bytt ägare. (Det klassiska.) Hur som helst har jag alltid tyckt väldigt mycket om den sedan jag var liten så när denna kommod dök upp på auktionen blev jag väldigt glad, min syster också då hon inte riktigt hade hunnit med att ordna min present. Budandet blev inte långvarit, vi var inte många som var intresserad så när klubban föll kostade den 100 kr. Kommoden blev ett riktigt fynd tycker jag!

Följande har jag då gjort. Först använde jag tryckluften för att blåsa bort gammalt damm och skräp. Skurade med vatten och såpa, det jag alltid använder när jag fräschar till gamla möbler. Limmat ihop det trasiga locket delvis samt att slå fast möbeltassar under. Den kommod som finns hos mina föräldrar står på fötter, fyrkantiga som sitter ute i hörnen vilket min nu saknar. Men när jag vände den upp och ned för att i alla fall slå fast möbeltassar för att spara golvet och undvika att dörren släpar i golvet när jag öppnar kunde jag konstatera att även denna har haft fötter. Men varför har de tagits bort? De syns tydligt att de varit tappade för tappen sitter kvar i botten. Jaja, man kan inte få allt och det funkar bra hur som helst.


När jag bar upp mitt nya tillskott till möblemanget tänkte jag första att detta blir min första möbel i furu, men jag fick tänka om. Mitt databord är faktiskt av furu, det borde jag väl ha kommit ihåg… tycker jag. Jag har byggt en skohylla och en bänk till badrummet som också är av furu. Men i övrigt så är det inte mycket furu. Det mesta är björk och lite teak. Sedan så syns det tydligt vad jag har valt att förvara i kommoden. Hmm.. man skulle nästan kunna tro att jag är en suput. Riktigt så är inte fallet. Jag är bara dålig på att ha fest, fast å andra sidan envisas alla jag känner med att flytta från denna stad. Så är livet när man råkar var född i en studentstad och väljer att plugga på hemmaplan och därefter inte heller flyttar. Fast å andra sidan behöver det inte vara stora fester, det räcker ju gott att bjuda på lite mat och vin. Jag verkar ju fixa alkoholen i alla fall. Haha.

En dag under semestern ägnade jag åt att bygga upp mitt förråd av pinnar igen, pinnar som jag brukar använda till mina rabattdekorationer. Jag tog tillvara lite sly som var röjd. I andras ögon bara skräp eftersom det inte duger att elda med utan på sin höjd hade kunna bli grillpinnar eller så. Det är rätt enformigt att tälja en si sådär 30 pinnar men vad gör man inte. Jag försöker alltid tälja pinnarna så det bildas långa faser. Jag strävar inte efter att få dem i någon viss form, exempelvis 4-kantig, utan jag vill bara få bort nävern för att undvika att de ruttnar inifrån eller torkar för mycket så det blir tyngre att tälja.

Vissa föremål återvänder jag alltid till i mitt slöjdande och förutom mina krympburkar så är det mina rabattdekorationer. De är bra presenter när man vill ha med sig något litet, uppskattas alltid av dem som har trädgård eller odling på balkong. De är tacksamma att tälja när man bara är sugen på att få jobba lite med kniven utan att för den skulle göra något annat än att bara just tälja. Högen på bilden ser inte speciellt märkvärdig ut, men jag är väldigt glad över den. Guld värd när jag väl behöver några pinnar till mina projekt!

I morgon börjar jobbet på allvar efter sommarlovet i och med att eleverna är tillbaka. Ikväll har jag i samma stund som jag konstaterade att favoritteet är på upphällningen kommit på att jag glömt kopiera några papper som jag ska lämna ut på första lektionen. Tack och lov börjar jag undervisa klockan 10, men å andra sidan har vi för stunden bara en fungerande kopiator på jobbet. Skandal med andra ord!

Men jag ska nog hinna dra de där kopiorna hoppas jag, de flesta andra kommer att vara upptagna med sina mentorselever… så jag hoppas få fösta tjing på kopiatorn.

Tidigare idag funderade jag lite över hur jag kände förra året den här dagen. Inför första dagen med eleverna på nya jobbet, fast mitt fjärde som lärare så lite erfarenhet fanns att ta av. Jag var väldigt nervös, vilket jag inte är nu. Som person blir jag sällan stressad eller nervös tack och lov. Men att byta arbetsplats var en sådan sak som faktiskt gjorde mig riktigt nervös, något jag antar att de flesta är i en sådan situation. Jag är glad över att jag nu kan sitta här och bara känna mig lugn, det blir i stort sätt bara kända ansikte så det ska nog gå bra. Framförallt är ju allt känt nu efter ett år, ja, egentligen kan jag väl använda ordet vardag. Mitt jobb har blivit vardag, nu när jag fått jobba ett läsår. Själva ordet vardag är ju ofta förknippat med något negativt och tråkigt. Men jag känner att det gärna får vara vardag, det är bara upp till mig själv att se till att det inte blir en tråkig vardag, såklart.

Endast en grej kan stressa mig lite ska jag tillägga och det är att jag inte har klarat av att vrida tillbaka dygnet. Jag har varit uppe för länge alla kvällar denna vecka, vilket inte är bra. Så det blir mitt största uppdrag denna vecka. Tillbaka till jobb-sovar-rutinerna. Därför ska jag nu bege mig mot sängen och räkna får!

Kan någon förklara logiken i att grannarna alltid bestämmer sig för att klippa gräset när man lagt ner mödan på att verkligen välja ut en bra skiva som motsvara ens humör för stunden. Samtidigt som jag låter balkongdörren vara öppen och bara vill känna lugnet och njuta av allt det fina, det vill säga körsbärsträdet med sin röda bär. Naturligtvis är gräset jättelångt just då! Eller så hoppar barnen på sin studsmatta som låter som något gammal och väldigt osmort eftersom fjädrarna gnisslar. Det om något har nästan drivit mig till vansinne vissa dagar denna sommar. Och i skrivande stund både studsas det och körs gräsklippare.

Då är det tur att man kan tänka på allt det som är fint och som slår an något inom mig. Herre gud, det lät lite väl Ernst över det där. Men nedan följer lite bilder från sommaren som gör mig extra glad.

Under svarvkursen på gläntan blev vi hembjudna till kursläraren och han fru, vi välkomnades till det mest fantastiska hus jag någonsin sätt. Där var två kakelugnar, gamla tapeter och vackra ting av alla de slag. Ett hus som hade renoverats med säker hand. Jag föreslog att de kunde adoptera mig så jag fick flytta in direkt. Jag har nästan inte ord för att beskriva hur härligt huset var. Det är ett sådant hus jag vill ha, annars föredrar jag nog att förbli en lägenhetsrått istället.

Havet kort och gott. Det finns inget som rensar mina tankar som havet. Jag behöver inte ens befinna mig på det, det räcker med en klippa bredvid det. Stunderna jag återvänt till klipporna kring det gamla salteriet är många, men varje gång är det lika fantastiskt.

Mina syskonbarn, jag älskar dem! Jag försöker lära dem allt jag kan, bygga lego, kicka boll, läsa böcker och rita som exempel. Naturligtvis ska jag göra allt för att de så småningom ska bli slöjdare, hehe. Jag jobbar hårt på att vara den bästa mostern, jag är ju trots allt deras enda, så jag försöker hitta en bra balans i att skämma bort dem. Framförallt ger jag dem uppmärksamhet och väldigt mycket kärlek. Ibland skämmer jag bort dem men någon present utan någon speciell anledning, såklart. Men det viktigaste, jag jobbar hårt på att vara en vuxen som de alltid kan räkna med, oavsett vad som kommer att hända dem när de blir äldre!

Bäst förra veckan var blåbärsskogen, 4 rundor blev det sammanlagt, en tillsammans med systersonen 4 år. Jag kom fram till att jag ska bli bättre på att vara i skogen, det är härligt, lugnt och fridfullt frånsett myggorna. Blåbär hittade jag också, tack och lov.

Systersonen såg till att skapa fina minnen, som vanligt. Han blev trött så jag föreslog att han skulle hitta en sten eller stubbe att sitta på. Vilket han gjorde, en så där 10 meter bort från mig. Efter en liten stund hör jag han ropa – moster, du är min bästa vän! Det är stunder som den som värmer mitt hjärta och kanske gör att jag till och med känner mig lite blödig vilket inte är så ofta. De kan sin sak, småfolket, nämligen charma! Det märks att han hittills fått mycket kärlek och positiv uppmärksamhet, han är väldigt bra på säga att man är bäst eller att han älskar en.

Sämst förra veckan var att jag ägnade mig åt att ha jobbångest, som jag nu i efterhand ångra för när jag återsåg arbetsplatsen och kollegorna i måndags kände jag bara, men varför har jag spenderat en vecka med att inte vilja komma hit? Det visade sig faktiskt vara helt okej. Att jag däremot inte klarat av att vända tillbaka dygnet oroar mig mer.

“Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet,
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.”

- Nils Ferlin

Jag ska se till att hitta mina ord, det är en sak som är säker. De verkar bara vara svåra att hitta för tillfället. Men håll ut, jag letar på alla ställen jag kan tänka mig!