Skapande

Härom veckan mötte jag en liten zebra, det kändes exotiskt mitt i vintern! Zebran är min systerdotter som hade stilbytardag på skolan, sydde dräkten gjorde mamma med utgångspunkt från ett mönster på en onepiece. Klart söt zebra!

För en tid sedan skrev jag om ett par fjällvantar som jag hade börjat sy. Det har nu gått en tid sedan jag färdigställde dem, men det kom visst ett julfriande emellan och sedan glömde jag helt enkelt av dem. Den gångna veckan har jag spenderat hemma då jag har varit sjuk in någon form av influensa som inte riktigt velat lämna kroppen och då blev jag tillslut less på att se en påse som blivit stående i köket och det var då jag återfann mina fjällvantar. Och med fjäll tänker jag nog mer på fiskfjäll än fjällen där man åker ner för backen. Men faktum är att det hela började med ett inlägg jag läste hos Karins konstgrepp, om en tröja med hennes favoritmönster scallop - vilket väl syftar på snäckskal antar jag. Från att ha sett det mönstret övergick det sedan till en kub med papper jag har på skrivbordet där jag nästan maniskt tecknade fjällmönster, papper efter papper. Några av dem sitter fortfarande kvar 3 månader senare. Och ur detta föddes sedan vantarna.

Och vad som hänt med vantarna sedan jag skrev det tidigare inlägget så är langettstygnen på plats likväl som ett mjukt och gosigt foder eftersom jag är en sådan där mesig typ när det kommer till ylle. Jag gillar inte när det klias och sticks. Så det fick helt enkelt bli ett foder. Och vore jag en person som åkte till fjälls tror jag säkert att de kunde ha följt med, men nu fick de nöja sig med att bli utslängd i snön ute på balkongen.

Jag vet inte vad det är som gör att jag är så svag för att tillverka vantar, men så är det. Denna vante har jag gjort av ett ylletyg jag köpte på Ohlssons tyger, och sedan har jag gjort applikationerna av vitt kläde som jag hade sedan tidigare och så små bitar av ylletyget. Applikationerna har jag sytt fast förhand, medan jag sedan sydde ihop de tre bitarna som vanten består av med hjälp av symaskinen. Vanten är inte helt färdig här, det återstår att sy langettstygn runt om kring. Naturligtvis har denna vante en kompis.

Och jag tänker fjäll vad gäller applikationen.

I somras broderade jag klart ett par svarta vantar som min mamma stickat till mig, då sydde jag ett rutmönster med stjärnor i. Men jag kände mig inte riktigt färdig med broderandet när de var klara så jag kastade mig helt enkelt över ett par gråa vantar som jag haft några år.

Ett par vantar som jag mest har brukat använda när jag skottar snö eller när det är riktigt kallt och man vill rymma fingervantar inuti. Det första jag började med var att klippa bort lurvet som man kan ana på bilden där vantar sträcks upp i luften. Jag tyckte helt enkelt att de kändes lite för “ovårdade” för att börja brodera på. Sedan tog jag en titt i boken Yllebroderier av Ingrid Eggimann-Jonsson för jag visste nämligen att det fanns en fågel i den som jag tycker mycket om. Så med fågeln som förlaga satt jag helt enkelt igång och brodera.

Jag funderade på hur jag skulle göra, om jag skulle ta en vante åt gången eller kanske brodera på dem samtidigt. Jag föll för det sista alternativet, av den anledningen att jag tänkte att jag då lättare skulle orka genomföra projektet samt att jag även skulle få lättare att få dem likadana, något jag kände var viktigt.

Sedan sommaren passerade har de stått i en påse tillsammans med garnet med tanken att jag skulle brodera något ytterligare å dem. Men så här om dagen kände jag bara att - nej, de är nog faktiskt klara som de är. Och så får det vara! Jag känner nämligen att jag måste bestämma mig och att det är skönt att faktiskt avsluta projekt också och inte lämna dem öppna i tanken. För då kommer de ju aldrig till användning! Och den första snön har faktisk fallit, även om den också har hunnit smälta bort.

Jag var rätt säker på att jag hade gjort ett blogginlägg i höstas där jag visade upp ett par stickade och maskintovade vantar som jag hade börjat brodera på. Men tydligen blev det aldrig något inlägg som det verkar nu när jag kollade efter det.

Hur som helst stickade min mamma mig ett par svarta vantar. Har även ett par gråa sedan tidigare. Jag funderade ett tag över hur jag skulle göra, behålla dem svarta eller broder något mönster på dem. Tillslut blev det så att jag började brodera. Först sydde jag kedjestygn i ett stort rutmönster och för att det skulle bli någorlunda lika sydde jag först mönstret med en sytråd så jag sedan skulle ha något att följa. Jag har nämligen lite svårt när mönster inte är symmetriska så jag kände att detta var bästa sättet för att få mönstret på de båda vantarna så bra som möjligt.

När jag hade broderat klart rutmönstret, vilket jag säkert blev klar med i december eller så blev vantarna liggandes trots att jag redan var på det klara med hur jag skulle fortsätta. Men förra veckan kände jag att det var dags att avsluta broderandet så att jag har möjlighet att använda vantarna när det väl blir kallt igen. Sagt och gjort! Den vita tråden kom fram och så sydde jag stjärnorna/blommorna i varje kors där kedjesömmen möts eller bildar en vinkel.

Jag är mycket nöjd med resultatet och det kliar faktiskt litet i fingrarna vad gäller de gråa vantarna också.

Så var ugglekudden färdig! Frågan är bara var den trivs bäst? I ett soffhörn eller i en fåtölj? Hur som helst fick den en innerkudde av ett gräsligt fult bomullstyg som legat på min tyghylla. Det kom väl till pass nu när det inte behövde synas. Känner mig nöjd med kudden, den känns charmig och gör sig fint mot min bruna soffa. Nu får jag se vad nästa projekt blir.

Jag pratade med en kompis som berättade att hon hade gått i sömnterapi eftersom hon sov väldigt dåligt. Ett av de förhållningssätt hon skulle jobba aktivt med var att inte sitta vid någon skärm efter kl 20:00. Det fick mig att börja tänka på hur mycket tid jag ägnar vid någon skärm: dator, iPhone och lite teve på det. Nu sover jag gott men kände plötsligt att - oj vad mycket tid som går förlorad. Mycket av det jag läser/kollar på skulle kunna göras mer effektivt och mycket skulle även kunna skippas.

Jag har inte tänkt klart på detta, men en sak har jag dock kommit fram till. Jag måste göra mer handfasta grejer. Jag har tappat mitt skapande längst vägen. (här vill jag även skylla på jobb och på det lite plugg också.) Men jag måste ta mig för att slöjda mer, jag känner att jag prioriterat bort det lite väl länge nu.

Därför grävde jag fram ett ufo, unfinished object, idag. För länge sedan såg jag en snygg ugglekudde i någon inredningstidning och tänkte att något liknande skulle vara ett trevligt inslag i soffan, jag återbrukade lite material och sydde snabbt själva kroppen och klippte ut huvudet. Sedan hände ingenting och bitarna blev liggande.

Ibland kan det vara jobbigt att fortsätta med ett ufo, men detta kändes bara roligt. Jag bestämde att lite tunn vadmal fick bli ögon och en näbb broderade jag med ulltråd. Zickzackade sedan fast biten på framsidan av kroppen. Först tänkte jag att en öppning i sidan som jag sedan kunde handsyr igen skulle bli bra, men jag ändrade mig när jag tänkte på hur tråkigt sådan brukar vara att sy igen. Letade istället rätt på en bit blixtlås som fick bli en öppning på baksidan istället.

Nu återstår stoppningen. Jag tänker att jag ska sy en kudde av lakansväv och fylla med stoppning som jag har liggande. Det gör också att jag kan få rätt fluffighet samt att formen är lite oval och någon sådan kudde hittar jag aldrig i butik. Så just nu ser det mer ut som en dyna än en kudde. Men kanske att jag redan i morgon fortsätter arbetet.

I slutet av året fick min kusin sitt andra barn. När storasyster Maja föddes sydde jag ett lapptäcke som hon fick. Nu när lillasyster Thea har sett dagens ljus är det inte mer än rättvist att även hon föräras med ett täcke. Dagen innan julafton kom detta på posten till henne!

Det bästa med adventstider är all den mysiga belysningen man får plocka fram tycker jag. Jag är ingen större fantast av julpynt, men några väl utvalda julprydnader har jag. Även om det är lite väl tidigt att plocka fram dem. Men i år kände jag att det i alla fall var dags för någon form av julgardin i köket. Något med tomtar var jag inte ute efter, men gärna något med lite rött tänkte jag mig. Till min stora glädje hittade jag ett tyg i gömmorna, som jag vet har följt med i en fyndpåse med stuvar jag köpt på Åhléns för något år sedan men inte då ansåg mig ha någon användning för.

Plockade fram symaskinen och snabbt var det fixat en ny gardin. Ibland kan något så enkelt som att sy en gardin vara allt som behövs för att det ska kännas trevligt och fint!

Okej, inte den bästa bild jag tagit men det må vara hänt. Detta lilla broderi rädda jag undan soptunnan i somras när jag hjälpte till att städa vinden hos mina föräldrar i somras. Det är jag själv som har sytt det, året är lite oklart, men min morfar gick bort 1990. Jag tror att jag kan ha gjort detta något år innan det, så kanske var jag typ 7-8 år när jag sydde detta till en högst älskad morfar ♥. Den bäst. Nu sitter den i en ram, den ska få en fin plats på någon av mina väggar!